.
ännu ett år har gått. det medför att jag med ännu ett år har ökat min siffra. den siffran som beskriver mitt liv. mina levnadsår. min livserfarenhet då också kanske. jag vet inte. men något har jag väl lärt mig under detta år. det vore ju konstigt om jag inte hade lärt mig någonting. även om jag inte är som alla andra så borde jag ju va som alla andra på just den punkten. att man lär sig något nytt hela tiden alltså. för det vore ju ologiskt om jag inte hade gjort det. har ju faktist lärt mig att bygga ett egendesignat bord. vilket var jävligt jobbigt och jävligt krävande. finns ju saker här i livet som är lättare. fast det finns ju en massa saker som är mycket jobbigare också. det kan jag lova er. har gjort mycket i livet som är jobbigare än att bygga mitt eget bord efter mina egna ritningar och skisser. fast det blev ett fint bord. jävligt stolt om jag får säga det själv. fick massa positiv kritik från lärarna och folk runt omkring mig. kan ju stolt som jag är säga att jag faktist fick ett stipendie för mitt jobb. det är inte att leka med. fast så bra trodde jag inte att det var. eller jag älskade det ju själv. men lärarna brukar inte alltid tycka som jag gör. så lite chockad blev jag faktist. nämen det var inte det jag var inne på. det var inte detta jag skulle säga. men så virrig som jag kan vara ibland så går jag från en sak till en helt annan sak. kan göra det igen bara för att. sitter här i en soffa. en soffa som inte är min. en soffa som är placerad på andra sidan sverige. alltså på andra sidan än där jag har spenderat det mesta av min tid de senaste tre åren. fast nu är ju de tre åren över jag även jag har placerat mig på andra sidan sverige igen. blev det virrigt. jag hoppas det. den delen av sverige jag snackar om är ju självklart det västra sidan. västkusten närmare bestämt. eller om jag ska vara ännu mer precis så uddevalla. mer precis borde jag inte vara av de skäl att den som bor här kanske inte vill att det ska publiceras här. jag vet inte. eller orkar inte fråga kanske. då kommer jag ur mitt "flow". eller mitt "blaha blaha-ande" kanske rättare sagt. men som sagt sitter jag här i en soffan som inte är min. så långt har vi kommit fram till. denna soffan är brun för en som undrar. soffans ägare är min bästaste martina. och hennes sambo då förståss. men det är ju inte lika viktigt. för det var ju inte det jag blaha-ade om. denna martina ville att jag skulle skriva att jag sitter här i soffan och när jag vände mig om så var det enda jag såg en martina kommandde ut ur badrummet. nyduschad och med en handduk somd et enda som täckte hennes kropp. kan ju bre på att det var som att allt rörde sig i slowmotion. håret flög efter henne som det gör när det gör sig som bäst. etc. okej det var kanske inte riktigt så det var. hon kom ut ur duschen med en handduk om sej och håret avr ruffsig och vått. men kan ju försöka göra henne glad genom att skriva det där första så kan hon ju hoppa över att läst det som kom efter. men jag sitter i alla fall i hennes soffa och försöker roa migsjälv genom att skriva en massa osammanhängande saker för att fördriva tiden. jag ska snart hoppa på min cykel för att cykla hem i denna värme som pågår utanför. hoppas bara jag inte blir allt för genomsvett i mitt cyklande. men man ska väl inte hoppas för mycket. kanske borde jag bara cykla i neförsbackarna och gå resten. är ju ändå ganska skönt ute. om man går då vill säga. nä fan. nu börjar till och med tycka att detta börjar balla ur totalt. man ska ju sluta på topp säger vissa. vilket betyder att jag borde ha slutat för längesen. om jag änns skulle ha skrivit nått. men får la avsluta med en bild istället. här kommer då en bild på de bordet jag snackade om tidigare. alltså mitt egendesignade och egentillverkade bord.
.
jaha. okej. då var nybro avklarat. slut. finito. that's it. så enkelt e de. eller det kanske det inte är. känns inte som att det är slut. har fortfarande en känsla av att jag ska komma tillbaka efter sommaren. precis som de andra åren. har inte ens velat säga hejdå. tycker inte om det. känns så hemskt. vaddå lixom. kommer jag aldrig se dessa underbara människor igen. aldrig. aldrig. så klart att man säger saker om att man måste träffas och allt sånt där. men hur stor är chansen att man verkligen träffas igen. vill inte vara sån. för jag vill verkligen träffa dessa människor igen. men jag vet hur lätt det blir att tiden bara går. man fortsätter att prata om hur kul det skulle vara att träffas. men händer det någonsin. chansen är liten. varför är det så mycket lättare att säga det. är det att vi egentligen inte menar det. det hoppas jag verkligen inte. för jag vill träffa dessa männinskor igen. verkligen. helt ärligt. vi kanske ses igen efter sommaren en snabbis om vi kan boka in så att alla kommer ner och hämtar sina produkter efter att utställningen är klar samtidigt. det skulle ha varit underbart. men hur många tror att det kommer att hända. jag vill tro på det men man måste ju vara realistisk ibland. fast bara ibland. jag vill nog inte enns inse att jag kanske aldrig kommer träffa dom igen. som sagt vill jag inte säga hejdå. så istället för det har jag gått runt och sagt att vi ses på måndag istället. det får nog mig att må bättre. men har inte enns insett att jag ska flytta snart. okej att det ligger grejer överallt som är halvvägs påväg ner i lådor. hyllorna börjar bli tomma. men jag blundar för det. kommer nog inte fatta det förrän lägenheten är tom och jag inte har kvar nycklarna på min nyckelknippa. som idag. fattade inte riktigt att min vän hade åkt förrän jag gick dit tidigare idag för att lämna nycklarna till bostadsgubben och lägenheten var helt tom. det fanns inte ett spår kvar efter att hon hade bott där. det enda jag hade kvar var nycklarna. men nu har jag inte enns det. jag gillade inte lägenheten när den var tom. kändes som att den skrattade elakt mot mig. satt där på golven med ryggen mot väggen och försökte leta spår efter henne. men inte någonstans. lägenheten skrattade åt mig. jag är lämnad kvar här i nybro i min lägenhet med bara minnen kvar. folk åker härifrån. dagen efter åker några till. jag sitter här i min soffa med underbara minnen som jag aldrig vill glömma. dom kommer nog bli lite suddiga i kanterna. skärpan kommer nog försämras lite. men jag kommer alltid att minnas. även fast bilden blir lite suddig. jag har inte fällt en tår än. inte en enda. vill inte inse. inse att detta är slutet på detta kapitel. nu börjar nästa kapitel i boken. det jag undrar nu är om några av huvudpersonerna i det tidigare kapitlet kommer att finnas kvar in i nästa. jag vill tro det. fast jag har ju inte enns insett att ett nytt kapitel börjar snart. om det inte redan har börjat.
