curramolla

hemglassbilen körde precis förbi här utanför. utanför mitt fönster. kunde inte låta bli att stanna till och titta. bara sitta där och titta ut genom fönster. låta tanka fara iväg någon annan stans. någon annan stans som inte är här och nu. itne här. inte nu. utan då. då för längesen. för längesen då man var liten. tankarna for tillbaka till barndomen. då när man reagera genom att springa o tjata på mamma när man hörde att glassbilen kom. "ja vill ha glass". "kan vi itne köpa glass". "snälla". "snäääääääääälla". ofta behövde man inte tjata så länge för glass är ju gott. väldigt gott. så man gick med stora ögon och en dreglande mun fram till glassbilen. stod där en lång stund för att bestämma vad man ville ha. ofta ville man ju ha allt. men det gick ju inte. oftast blev det att man gick därifrån med en storpack med blandade sorter. om man hade tur var det en sådan förpackning som innehöll en leksak eller liknande reklampryl. mamma han nästan inte äns ställa ner förpackningen innan man var där och ryckte och ville plocka ur den godaste glassen. såklart. man vill ju inte ha en äcklig glass. för vem vill det.
bardomen var en underbar tid. jag önskar nästan man kunde vara barn hela tiden. nu gäller det väl mer att ta tillvara på barnet inom dej och inte glömma bort det. för har du otur kanske det inte hittar tillbaka. och hur kul skulle livet vara då.