curramolla

här om dagen så gick jag mej en sväng upp till verkstaden för att skissa, såga, borra, såga lite till, slipa en jävla massa och till slut skruva lite. allt detta slit gjorde jag för att ja skulle få en "snabb" portotyp av det bord jag skulle vilja få gjort. så idag tog jag bordet under armen och promenerad mej iväg till ett ställe där det finns många barn samlade på samma ställe. byggnaden jag gick in genom dörren var en förskola. en förskola med helt underbara barn. nästan så fort ja ställde ner bordet på golvet så hoppade ungarna fram och över mej. "oj, vad händer nu". "det händer något nytt". "henne har vi aldrig sett här". "va är detta för en knepig person". efter att ha fått frågor som "varför har du svarta ögonbryn?" och "gjorde det ont att göra den där?" (och ungen pekar på piercingen ovanför läppen) "varför har du sånna?" (pekar på mina töjningar) etc etc... sedan kom ju frågorna in på bordet "varför är det hål i den?" etc... så efter att ha konstaterat att jag är en knepig person och allt det där så fortsätter vi. jag får ju improvisera, med att jag inte har "svarta tavlan" färg på detta bord, och säger att bordet är magiskt och att jag har ett magiskt medel hemma (en unge kollar med stora ögon på mej och frågar "är du magisk?"). och med detta magiska medel så kan man sudda bort allt man har målat på bordet. där ryckte ungarna till än en gång. "får man måla på bordet?". de fick lova mej att de inte målar på nått annat bord än just detta och sedan började det. tog inte lång tid för 11 ungar att täcka bordytan med färg. då var det ju inte mycke annat att göra än att de fick väl hitta mer yta att måla på. när jag gick därifrån ungefär en och en halv timma senare så var det mesta av bordet täckt av färg från färgpennor och kritor. bordsytan, benen, undersidan av bordet och till och med sidan av hålen och skruvarna. ungarna gjorde mer med bordet än ska kunnat önska. dom är så himla smarta.
önskar man fick vara barn igen.

btw.
trodde att det var en självklarhet att ha skor med bananer på.

vad hände med hoppet. hoppet om framtiden kanske. eller hoppet om annat. hoppet om att få någonting man vill ha. hoppet om att tro att någonting bra ska hända. hända just dej. vad hände med det. vad är det som gör att vi ibland tappar hoppet. får oss att tro att det inte är någonting för oss. som får oss att undra om vi kanske inte är värda det. är vi inte värda det. har vi gjort någonting. någonting som gör att vi inte är värda det. eller är det bara någonting som vi har glömt att göra. glömt att skriva upp på att våra "kom ihåg" listor. men även om man skriver dessa listor så glömmer man ju saker ändå. vi börde kanske börja skriva "kom ihåg kom ihåg-listan" listor. men man kommer säkert bara glömma ändå. men är det det som är felet. att vi glömt av att göra någonting som vi kanske borde ha gjort. eller är det alla saker som vi aldrig sagt av olika anledningar. dessa saker vi inte vågat säga. eller kanske inte kunna säga. saker vi inte kunnat säga för vi visste inte att vi skulle säga dom. saker som helt enkelt inte har blivit sagt. är det det som spelar in. spelar in och påverkar vårat liv. så är det det som hände med hoppet. eller är det alla andra saker runt omkring oss som påverkat. någon som kan svara.

jag hör hur det ekar

jag vet inte vad jag ska tro. vet inte vad jag vet. jag har inte en blekaste aning om vad jag vet. man tror att man vet. men sen inser man att man inte vet någonting. det är ganska jobbigt. jobbigt att inte veta vad man vet. eller att inte veta nått alls. eller kankse lite. eller jag vet inte. jag vet inte om jag vet. eller jag vet inte vad jag vet. men vad hoppas jag på. vad ska man hoppas på. eller rättare sagt vad vågar man hoppas på. jag vet inte riktigt vad jag hoppas på. eller jo kanske. det är klart att man hoppas på någonting. men frågan är vad man hoppas på. än en gång. vad vågar man hoppas på. man vill ju våga ta risker. men man vet hur hårt det komma tillbaka på en. det kan göra riktigt ont om man har otur. smärta. smärta som kanske inte syns. smärta man kan täcka. sminka över en fasad. en fasad för att täcka smärtan. smärtan man inte vill visa. smärtan man vill dölja. dölja sin sårbarhet. sin svaghet.
jag har ingen aning om vad jag håller på med.

haha. på kanal 6 skulle han nog precis säga alice i underlandet. men vad han sa var alice i underlivet. det blev kanske inte riktigt rätt va. eller så var det kanske helt rätt. vem vet. jag kan ju bara gissa att det inte var meningen att säga alice i underlivet på tv. det låter ju lite underligt.

förresten. när jag cyklade hem från skolan idag så såg jag två ungar som cykla åt andra hållet. dom cyklade alltså mot mig. inte åt det hållet jag skulle åt. utan jag mötte dom. det som jag grejen med dom var att dom var så tjocka. och jag tyckte så synd om dom. vet inte varför. men jag tyckte bara synd om dom. men varför detta då.

va där grejen med att par som är ute och går/joggar/motionerar har likadana kläder på sej. och inte nog med att dom har likadana kläder. nej det är inte bara det. det kommer mera. det kan jag lova dej. jo faktist. det kan bli ännu värre. värre än par som har likadana kläder. par som har likadana kläder och sen har samma färger på kläderna. vad är grejen med det. och hur tänker dom innan dom går ut för att gå/jobba/motionera. vad tänker dom. "ja, vi tar väl på oss detta så att folk verkligen ser att vi hör ihop". eller när dom handlar kläderna. måste ju vara samma argument. för det kan ju inte vara så många affären som har "köp 2, betala för 1". dom kanske har flera uppsättningar av det hemma. och allt i samma färg. eller så har dom gått vilt till och har olika färgkombinationer. då blir det ju nästan ännu värre. tänk vad dom säger innan dom går ut för att gå/jogga/motionera. "älskling, vilken färg ska vi köra på idag". varför gör folk detta. är det för att folk ska se att dom hör ihop. eller för att folk som cyklar förbi dom ska kolla lite extra på dom och undra varför dom har likadana kläder. och ser kolla lite extra en gång till och fråga sej själv varför dom har likadana kläder i likadana färger. eller är det för att få oss som är ensamma att känna oss ännu mera ensamma. så är denna stilen att klä sej i likadana kläder någonting att eftersträva. är detta någonting man vill ha. är det en delad garderob men någon som har en uppsättning träningskläder som ser precis likadana ut som sina egna. är detta det man undermedvetet egentligen tänker på när man cyklar förbi dessa par i likadana kläder i likadana färger. "så vill jag ha det när jag blir stor". tänk om det är det. ingenting jag märkt. så det kanske är så undermedvetet att man inte märker det. tänk om man om några år är en av dom som är ute och går/joggar/motionerar med sin partner i likadana kläder i likadana färger. tänkt att vara en av dom som folk som cyklar förbi kollar på lite konstigt för att man har likadana kläder i likadana färger. ja man har ju ingen aning om vad som kommer hända när man blir stor. inte en aning. för det är ju ganska svår att veta vad som kommer hända. nä det är inte lätt. men hade det varit roligt om livet vart för lätt. kanske skulle vara skönt ibland om det inte alltid vår så krångligt.

ojojoj. inte mycket gjort idag. inte mycket alls. nästan ingenting. näst intill nada. zero. prick. punkt. vettefan. inte så min dag skulle se ut. inte alls. typiskt. skulle ju vara duktigt idag. fast hela dagen började ju ganska segt i och för sej. snoozade i 1,5 timme imorse. men det kändes behövligt. ville sova. behövde kanske sova. jaja. jag sov iallafall. så det blev. bara blidde så. men jag hade ju tänkt att jag skulle fått lite skissande gjort idag. skulle behövt få det gjort. men nu blev det ju inte så. det gick bara inte. min hjärna ville väl inte vara här och nu. kanske stannde den kvar i sängen. eller så är den en timma efter. har inte förstått att klockan har flyttats en timma framåt. så den är kanske en timma efter. är då kanske därför jag inte fått något gjort. vi kan skylla på det iallafall. eller så har hjärnan bara vart någon hela annan stans idag. hoppas den hittar tillbaka dit den ska vara snart iallfall. känner att jag är i behov av min hjärna för att få någonting gjort. så om någon ser den någonstans där den inte ska vara så kan ni väl skicka den på posten. bra hittelön utlovas.

oj. vad hände där. nått konstigt hände. nått helt galet. knepigt värre. sånt där jobbigt som man inte vill ska hända. eller då är det ju bara att göra det bästa av den händelsen. det var ju inte "på liv eller död" som hände. eller det skulle ju kunna vara det. eller kanske inte. hade nog bara blivit mer eller mindre frustrerad. ni vet när man får ett sånt där fnattifnatt. nä inget sånt hände nu. blev bara lite chockad. hängde inte ritkigt med. de hände någonting jag inte var berädd på skulle hända. allt jag skrev bara försvinnade. poff bang. och sen fanns det inte längre. försvunnit för all framtid. tur att det inte var så många ord som försvinnade. 
läste precis om hattifnattarna på wikipedia. dom verkar vara ganska tragiska varelser. man tyckte nästan synd om dom när man läste det. här är ett utklipp av det som skrivs.
Över Hattifnattarna verkar det vila någon typ av förbannelse. De befinner sig ständigt på resa i sina båtar, blickande hålögt mot fjärran i hopp om att deras mål skall manifestera sig, så att färden äntligen tar slut, något som tyvärr aldrig inträffar. Under färden talar de aldrig med varandra; det är över huvud taget tveksamt om de besitter denna förmåga till kommunikation, eftersom de synes vara telepatiska. De saknar förmodligen också samtalsämnen.
vill ni läsa själva så kan ni bara knappa er in på http://sv.wikipedia.org/wiki/Hattifnattar 
det var ju inte alld detta jag hade tänkt skriva om. inte alls. men nu verkade det ju bli det. bara sådär. pang på och så finns det där. får väl skriva om de ja hade tänkt skriva om någon annan gång. sen eller nån helt annan dag. man vet aldrig. nä det kan vara svårt att veta. kanske aldrig kommer skriva om det. aldrig någonsin. kanske vill jag inte skriva om det nån annan gång. då kanske jag är glad att jag inte skrev det nu. det kan man inte veta. näpp näpp. så är det. eller så kommer jag kanske att glömma vad jag hade tänkt att skriva om. det kommer kanske förvinna ur mitt huvud för alltid. nä det tror ja inte. men det kan man inte heller veta. inte nu iallafall. ni kommer ju iallafall inte veta det. ni kommer inte ha en aning om jag skriver om det senare. eller nån annan dag. eller kanske aldrig skriver om det. för nu är det så att du inte har en aning om vad jag hade tänkt att skriva om. ni har inte heller en aning om vad jag skrev först. precis innan allt försvann. var det om det jag hade tänkt att skriva om. kanske det. eller så var jag helt någon annan stans då också. nä det kan du inte veta. du kan gissa men inte veta. så pilluttadej

varför är det så svårt att vara duktig. vara duktig när man behöver vara just detta. duktig på att göra det man ska göra. duktig på att följa sina planer. på att följa sin tidsplan. men vad är mina planer. hur ser min tidsplan ut. om man släpper allt som har med tisplanen jag gjorde i skolan att göra. vad är mina planer över mitt liv. hur ser tidsplanen ut för min liv. har alltid sagt att jag vill ha barn innan jag är 25. men kommer det att bli så. det är ju inte långt dit. känns som att den tidsplaneringen blir svår att följa. men man vet ju aldrig. men andra planer. andra tidsplaner. hur ser dom ut. vet inte enns vad jag gör om ett halvår. hur kan man då veta vad man ska göra i sitt liv. vad man ska göra med sitt liv. jag har ingen aning om vad jag vill göra när jag blir stor. vill vara det där lilla barnet som inte behöver tänka på något. inte behöver planera något. inte behöver vara rädd för något. vill känna den där tryggheten som ett barn gör. att gå in i sin egen värld och försvninnna från omvärlden. fast det kan man väl göra nu också. fast inte på riktigt samma sätt. vill slippa tänka på allt man måste göra. på allt man SKA göra och allt man INTE SKA göra. slippa hjärtekrossande och för mycket tankar. slippa tänka att man är ensam. varför kan inte bara allt vara lätt ibland. ha lite medvind. en knuff i ryggen åt rätt riktning. slippa tänka på vad som är rätt och fel. hur ska man kunna veta det. slippa tänka att ett val man gör idag kan spela stor roll i framtiden. slippa tro att det är jag som är fel hela tiden. för så kan det ju logiskt inte vara. ibland måste jag ju vara helt och hållet rätt. men jag kanske står på fel plats då. höll kanske kartan upp och ner. för gör jag det så är man ju inte rätt person på rätt ställe. då är man ju bara rätt person fast på fel plats. vilse i skogen. livet är kanske som en trasig karta. men får hjälp en bit men sen när man verkligen behöver hjälpen så får man gissa sig fram. gissa sig fram mellan stubbar och sten och en och annan vattenpöl. kanske man stötter på en älg på vägen och blir rädd och springer iväg. iväg åt fel håll. eller kanske rätt håll. för hur ska man kunna veta det om kartan är trasig.

jag har en bild i hjärnan. en bild jag skapat av vad jag tror. vad jag tror att jag vet. tänk om det jag tror att jag vet inte stämmer. det som jag tror stämmer stämmer inte alls över med det som egentligen stämmer. vad gör jag då. vad gör jag om det jag tror stämmer inte alls stämmer. tänk vad läskigt om det som verkligen stämmer inte stämmer med det som jag tror i min hjärna. vad ska man göra. det blir ju en ny sanning. en sanning som kanske inte stämmer överens med den sanningen som jag tror är sann. fast vad tror jag är sant. eller har jag bara bildat den sanningen som jag vill ska vara sann. tänk om det är helt fel. då måste jag ju börja om på nytt. eller måste man det. är den riktiga sanning bättre än den sanningen som jag tror är sann. vad händer då. vad händer när den riktiga sanningen avslöjar sej. undrar hur min hjärna kommer reagera. undrar hur den sanningen jag tror är sann är. är den det minsta nära den riktiga sanningen. allt detta får jag nog reda på om jag får reda vad den riktiga sanningen är. men om jag aldrig får reda på den riktiga sanningen då. då får jag väl leva med den sanningen jag tror på i hjärnan.

sitter här med en bok bredvid mej som jag borde läsa. det är nirvana i högtalarna om ni undrar. så ja sitter här och lyssnar på nirvana, har en bok jag borde läsa, men ja har börjat undra en sak. jag undrar om jag hamnat där igen. undrar om ja hamnat där man är sårbar. på det där stället man är sårbar och skör. sårbar, skör och blottad. men hur kan jag veta det då undrar du. det undrar jag också lite faktist. men tänk om det inte är nått negativt. inget negtivt utan positivt. om det är positivt så skulle det ju vara väldigt bra. för positiva saker brukar ju förknippas med bra. men hur kan ja då veta om det är nått posivit. det kan jag säga dej att jag inte vet. jag vet inte detta än utan jag bara hoppas. jag hoppas på att det ska vara något positivt. för då kan jag säga att jag orkar inte med så mycket mer negativt just nu. det negativa blir bara värre och värre ju fler gånger det händer. för varje gång det händer känns det nästan som att det förvinner en bit. denna bit kan finnas kvar länge och bara göra det negativa ännu mer smärtsamt än det är. eller kanske inte mer smärtsamt utan mer utdragen smärta. för varje gång detta händer, innan man vet att det är något negativt så blottar man en del av sejsjälv. och denna del känns som att den inte riktigt kommer tillbaka i samma skick som den var från början. det enda man kan försöka göra är att lära sej leva med denna skadade biten. för den biten kommer alltid vara en bit av dej. den kommer ju inte alltid vara skadad. utan den skadade biten läker. den läker precis som vanliga sår. lite långsammare oftast bara. men precis som vanliga sår så blir det ett ärr. ett ärr som kanske aldrig försvinner. jag har ett synsligt ärr, fast det har inget med det att göra. det är från en operation. jag har fler ärr, som inte är synliga. man måste komma mej nära inpå för att kanske få en skymt av dom. dessa ärr kommer jag alltid att få leva med. ärr som jag har fått lära mej att leva med. ärr som är väldigt svåra att se. dessa ärr ser jag själv knappt ibland. ärr som kan göra sej påminda när man minst anar det. men dom finns där. för alltid. men dessa ärr är en del av mej. som när man går in på supermarket och ser en skylt där det står köp 2 till priset av 1. eller som reklamen med dogge "få en cykel på köpet". när man får mej får man ärren på köpet. för ärren har blivit en del av mej. de har nog lär mej en del. de har format mej. gjort mej till den jag är. jag är den jag är och det kanske är på grund av ärren. nä det tror jag inte, men lite av det kanske är sant. att det har format mej, absolut. undar hur ärren hade format mej om jag var en barbapapa. hade det synts. hade det blivit som ett hack i mej. eller hade det blivit en del som var missfärgad. eller kanske en förhårdnad någonstans. eller som små knölar. detta kan jag verkligen inte svara på. det är helt omöjligt. för om ni inte visste så är jag ingen barbapapa. jag är en camilla. lite konstig. javisst.

vi kommer snöas in
kvävas till döds

så glöm inte att bunkra upp med mat

slutet på tunneln är läskigt nära nu

lurar mejsjälv om och om igen
när ska jag lära mej att inte lita på mej?

glömt hur det är
hur det känns

vill veta igen

tre intensiva veckor.
det sätter sina spår, är helt slut
har lite att fixa och laga
men känner inte att jag orkar nu
måste få vila och ta igen mej

fan böckerna tar ju slut alldeles för fort, men kan ju inte sluta läsa